Wynnjas visdom

Nej jag har inte dött, bara jobbat en del... Till veckan så är jobbet slut, gör sista dagen på måndag, tråkigt, tråkigt men inget jag kan styra över. Mycket skräp har det blivit och tänk så många fimpar det finns att plocka efter de som röker, ja för fimparna försvinner inte av sig själv nej det är faktiskt någon som plockar upp de fimpar som du som rökare slänger på backen. Snusar du så är det inte mycket bättre, lössnuset ligger det en hel del av men det får ligga, går inte att plocka upp men dessa "tepåsar" de syns, vita som de är, och de plockas också av någon när du som snusare slänger dem på gator och torg. Rätt äckligt eller hur... Men det ger ju jobb tycker väl någon, nja... om man slapp plocka fimpar och snusprillor så kunde man kanske hinna med lite mer tillsnyggning av kommunen. Och ja det är alla kommuninnevånare som får betala för nedskräpning, ja för det är inte lite skräp som plockas upp varje dag av någon annan än den som slängt skiten, detta trots att det finns gott om papperskorgar.

Måndagen vill jag inte ens tänka på nu när det är Årjängsmâten i helgen. Visserligen finns det städteam för just marknadsområdet men folk är ju över hela byn och skräpet känner inga gränser.
En del kan inte förstå hur man kan ha ett sånt jobb som "gatusopare" men det är ett fritt och skönt jobb, ger frisk luft och man får röra på sig. Visst vore det bättre om folk kunde lära sig använda papperkorgar bättre så man kunde få ägna sig åt grönområden, ogräs och liknande lite mer men jobbet i sig är toppen.

Tänk vilken skillnad det gör att ha en arbetsplats att gå till varje dag. Efter tre månader så börjar man ju känna lite nya människor som man med största sannolikhet inte kommer att fortsätta träffa efter detta. Hälsar gör man ju säkert om man ses någonstans men mer blir det inte. Rätt tråkigt måste jag säga.

Apropå mina artiklar jag skrivit så träffade jag den senaste personen som jag varit hos och skrivit om på mâten idag och hon var jättenöjd med vad jag skrivit, roligt att få så positiv respons, det känns jätteroligt kan jag ju säga. Det gäller ju att få till det när man ska skriva om någons enmansföretag, man går ju lite in på livet på personen och då gäller det att balansera rätt och jag har lyckats hittills och det känns ju bara så bra.

PS. Fårstängslet är fortfarande spårlöst borta...